Igår kväll satt jag och surfade runt på TV4.se av den anledningen att jag var uttråkad och undrade om jag kunde hitta nåt kul att titta på. Fast vad var egentligen oddsen? Jag menar, jag följer ju typ ingenting på tv, ännu mindre på tv4.

Hur som helst så snubblade jag över en video om en vinnare i Svenska Hjältar 2009. Titeln lockade mig att titta för det stod: “Madelene Sundström räddade en kvinna från våldtäkt” så jag blev nyfiken på att se videon och vad det handlade om egentligen.

Jag blev helt överraskad och så rörd av hennes historia, och i slutet av videon hade jag glädjetårar! Fan, va modig hon var, tänker jag bara!
Hur många tjejer vågar liksom gå efter en helt främmande man bara för att se till så att han inte skadar en helt främmande kvinna som man inte ens känner?

Videon gjorde mig rörd, inspirerad och jag blev sittandes och tänkte: Tack och lov att det finns så speciella och modiga människor!

Jag har definitivt alltid tyckt att våldtäkt är en av de Top 5 värsta brotten som finns och jag blir alltid så upprörd och förbannad när jag hör talas om såna fall. Men när det är något så bra som att någon blir räddad från en sån fruktansvärd händelse så kan jag inte hjälpa att bli glad och tacksam för den här personens skull, även om jag inte känner henne.

Seriöst, titta på klippet och ni kommer förhoppningsvis förstå vad jag menar.

För x antal månader sen såg jag att de hade satt upp en viss affisch på diverse ställen på universitetets korridorer. Anledningen till att jag la märke till en sån grej (jag brukar absolut inte lägga märke till reklam på anslagstavlor) var för att ansiktet på affischerna var oundvikligt likt Tony Sopranos (eller snarare James Gandolfini, som spelar karaktären i tv-serien). Jag grubblade över det ett tag och kom fram till att det faktiskt inte kunde vara någon annan än han.
Med tanke på färgerna och att affischen för övrigt var riktigt snygg så ville jag ha den, trots att jag inte hade nån aning om varför den ens var uppsatt överallt eller vad det var för sorts reklam överhuvudtaget.

För kanske en månad sen, så såg jag den här affischen hemma hos mina grannar och fick reda på att den ene helt enkelt hade tagit den från en av anslagstavlorna i skolan och tagit med den hem, hahaha. Det är tydligen en reklamaffisch för skådespelarens relativt nya film (den råkar dock vara flera månader gammal nu men ändå), In the Loop som är nån komedi som handlar om brittisk och amerikansk politik. Har inte sett filmen och känner mig inte jättesugen på att se den men affischen är ju bara för bra för att motstå, även om den inte föreställer just Tony Soprano. Jag som så gärna ville ha den också berättade för dem att jag nog inte skulle våga ta ner den från en tavla mitt i en skolkorridor bara sådär.

MEN, för bara några dagar sen kom jag tidigt till skolan för att förbereda mig för en redovisning och fick syn på affischen för kanske 1000:e gången och bestämde mig för att nu fick det räcka med daltandet och fegheten. Jag gick helt frankt till en vägg och tog försiktigt ner den och stoppade ner den i väskan, hahaha.

Så nu hänger den här på väggen ovanför mitt kylskåp. Jag menar, hur coolt är det inte att ha Tony Soprano på väggen, även om det nu råkar vara i ett helt annat sammanhang än i serien han är med i? Visst, han är knappast nån Johnny Depp om vi nu ska vara ytliga men cool kan man ju inte förneka att han är;). Tycker om färgerna på den och känner att mina kala väggar verkligen behöver lite färg. Affischens utseende är uppenbarligen inspirerad av Barack Obamas affischer under hans valkampanj. Så här ser alltså originalet ut och min affisch ser ut som denna nedan:

På tal om mina grannar förresten så knackade en av dem på på min dörr och frågade om jag ville ha lite thaimat som han hade beställt dagen innan men råkat få ett sånt där paket med kyckling när han hade bett om vegetariskt, så nu har jag mat för idag.
Ska nog käka den där thaimaten, dricka lite cider och kolla på en del avsnitt av Gilmore Girls. See ya!

...Eller inte. Snarare kan man väl säga att det är lördag eftermiddag för de flesta andra men eftersom jag gick upp ur sängen för knappt 2 timmar sen så känns det fortfarande som morgon för mig.

Började “morgonen” med att snacka med min mamma som ringde mig. Hon, som alltid tycks vara så himla effektiv, var minsann ute på promenad och hade varit uppe sen 8 (för absolut ingen anledning, I might add). Jag avundas henne dock inte för det. Själv är jag glad att jag för en gångs skull får sova mer än bara 6 timmar som tycks ha blivit en rutin numera. Sömn må vara skönt men det känns som en fruktansvärd slöseri på tid också, och hade det inte varit för att jag ofta blir seg och får ont i huvudet av att sova för länge, så hade jag inte haft nåt emot det egentligen. Men ibland tycker jag att jag förtjänar att ta det lugnt.

En sak jag absolut inte ska göra idag det är att jobba på mitt PM (en uppsats) som ska vara inlämnat nu på tordags. Jag menar, kom igen, det är lördag! Är medveten om de här typiska ryktena om att juriststudenter aldrig har helg på samma sätt som övriga dödliga men ändå liksom. Fuck that! Jag tänker chilla idag för det har jag minsann förtjänat.

Igår var jag förresten på After Work-fest som de hade på jobbet. Riktigt mysigt var det, med mat, snacks och dryck! Me like.
Jag och Cati, från min klass, var där tillsammans (eftersom vi jobbar på samma ställe) redan klockan 17.00 då det började. Vi var inte där till så sent även om det var lång tid med tanke på att vi var där så tidigt. Senare vid 22-tiden ville Cati hänga på några tjejer ute på krogen. Jag kände mig inte så manad så jag bestämde mig för att ta tunnelbanan hem istället.

Det här inlägget blev visst lite rörigt och inte särskilt fokuserat men kände för att få ut “det senaste” med tanke på att jag på senaste tiden verkar ha förtjänat priset för sämsta bloggaren, hehe.

Som ni förmodligen har märkt vid det här laget så har jag varit en urkass bloggare ända sen sommaren började. Väldigt mycket har skett i mitt liv och tyvärr leder detta till s.k. bloggtorka, men jag ska försöka bli bättre!

Samtidigt kan jag knappast förneka att man känner sig väldigt dum när man har en fin blogg som man knappt använder nu för tiden. Lite av bloggtorkan beror nog också på det faktum att eftersom jag nu har flyttat hemifrån och inte har en kamera, har jag inte kunnat ta några bilder, vilket i sin tur har lett till att jag inte ville skriva blogginlägg med bara text.

Men men, för att då slippa dra en enda lång historia får jag väl uttrycka mig kort.
Jag har, sedan i slutet på augusti, börjat på juristlinjen vid Stockholms universitet! Saken är den att jag sökte samma linje till alla universitet i Sverige och lyckades komma in som en reserv här i Sthlm. Blev hur glad som helst med tanke på hur mycket jag tycker om staden och allt!

Jag ska inte sockersöta det (shit alltså, det låter så mycket bättre med engelskans “sugarcoat”) för hittills har det både varit kul och svårt. Det är svårt för att jag har så mycket att plugga (det är lätt att få ångest bara för att man kanske har någon dag i veckan, som inte är en helgdag, som man inte orkar plugga på) och för att jag råkar vara ensam i en stad där jag praktiskt taget inte känner någon. Då är det lätt både bli paranoid och drabbas av en enorm hemlängtan.

Det roliga är ju att jag faktiskt har flyttat ut och får bo och klara mig på egen hand! Jag kan handla vad jag vill, gå ut, vara ute hur länge jag vill o.s.v. Självklart fattade jag ju redan innan att det innebär en massa eget ansvar men jag har aldrig varit den som inte tål ansvar, så.

Det enda som oroar mig är om jag ska råka hamna efter och därmed inte klara mina kurser men jag vill verkligen tänka positivt och känna att jag har stöd nog för att klara det. För ärligt talat, så jävla svårt kan det ju inte vara? Jag menar, jag kom ju faktiskt in, vilket betyder att jag kan klara det!

Min nya tillfälliga men bästa vän, heter Arthrotec (är inte ens säker på att det stavas så, har himla svårt med att minnas namnet…). Jag befinner mig i ett lugnt och smärtfritt tillstånd tack vare den här medicinen, som är tillfällig för att dämpa smärtan tills läkarna får reda på vad exakt det är för fel på mig.
Det här är andra dagen jag tar de här tabletterna och jag minns äntligen hur det är att kunna göra vad man vill utan att få ont någonstans. Någonting som jag alltid har tagit för givet är hälsan, tyvärr. Men inte nu längre för nu kan jag njuta av att kunna komma ut ur huset och göra vad jag vill (speciellt sova ordentligt) utan att uppleva enorm muskelsmärta överallt!

Det finns inga ord för som kan beskriva hur mina armar ser ut just nu. Eller okej, det kanske inte är helt sant men, vad jag menar är att det inte finns några fina eller trevliga ord att beskriva dem på. Ifall min opålitliga kamera hade funkat så hade jag åtminstone kunnat ta ett kort på mina armar så ni skulle förstå vad jag menar, fast å andra sidan är jag nästan glad att ni slipper se dem. Ända sedan måndags har jag tagit minst ett blodprov varje dag (med undantag från igår), och varenda en av dessa prov har tagits i armarna eller precis vid armvecket.

Idag var ytterligare en blodprovsdag (jag börjar ärligt talat bli mer och mer intolerant när det gäller blod vilket jag absolut inte var innan). Den här gången blev jag åtminstone bara stucken en gång och inte två eller tre, som jag t.ex. blev i tisdags. Blev stucken en gång men det räckte för att fylla nio rör. Kan ni fatta det?! De fyllde nio rör! Helt jävla sinnessjukt, tycker jag.

Blodproven som gjordes idag fick jag svar på och det var samma svar som jag förväntade mig, d.v.s. resultaten var normala. Jaha, kan man ju tycka men jag är ändå lättad eftersom proverna gjordes för att se om jag hade fått någon reumatisk sjukdom, vilket jag tydligen inte hade, så puh!

För er som undrar, så lever jag fortfarande…. Har inte haft någon lust till att blogga på ett bra tag, om jag ska vara ärlig.

Just nu är det mycket som pågår: Jag har varit sjuk sen förra måndagen. Har haft ont i nästan hela kroppen av en oförklarlig anledning och haft svårt att sova eller ha någon aptit. Var på kontroll hos läkare nu i tisdags men de vet fortfarande inte vad som är fel på mig! Med stor sannolikhet rör det sig om nån sorts infektion eller nåt virus men eftersom detta pågått så länge och det började redan när jag var i Kosovo (och jag vet att jag bara vaknade upp en dag och hade ont för ingen anledning) verkar mitt tillstånd hittills vara ett stort mysterium.

Allt jag vet är att jag i mer än en veckas tid inte har orkat göra någonting för att det har gjort för ont för att gå ut (med betoning på gå) eller ens lämna huset i mer än någon timma. Med undantag av i fredags då jag gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen (kom igen, man är ju bara tvungen att se den, den är ju så sjukt bra!) har jag alltså bara varit hemma.

Det retar mig en hel del att behöva vänta på svar på diverse olika blodprov i flera dagar medan det gör så ont att jag inte ens kan vända och vrida mig i sängen när jag sover. Har aldrig tagit så många Alvedon och Ipren på så kort tid innan för att bedöva smärtan, bara för att få mig en någorlunda lugn sömn.

Visserligen har den här låten en del månader på nacken men jag kan inte hjälpa att jag tycker den är sjukt bra.
Kanske just för att låttexten är minst sagt hilarious! Lägg dessutom till själva melodin samt den brittiska accenten och det blir en fröjd.

Kan inte bestämma mig för vilken del av texten som får mig att skratta mest.
Se och lyssna, titeln säger allt!

Gruppen heter The Lonely Island. Blev också glatt överraskad när jag genst kände igen Jamie-Lynn Sigler (a.k.a. Meadow Soprano i The Sopranos) som är kassörskan i livsmedelsaffären, och såklart, Justin Timberlake.

För några dagar sen ringde Mirja och frågade om vi skulle gå på bio någon dag. Kom faktiskt på att jag och hon inte varit på bio sen vi såg premiären av Guldkompassen.

Hon föreslog Baksmällan och jag sa att det förmodligen var en typisk komedi med ett ganska förutsägbart slut som de flesta komedier faktiskt är numera men hon försäkrade mig om att hon hade hört från en pålitlig källa att den var mycket bättre än väntat.

Jag har däremot funderat på att se The Proposal (på tal om komedier) eftersom jag tycker den verkar bra, samt att det var ett tag sen jag såg Sandra Bullock i någon film, om jag ska vara ärlig.

Vad ska man nu se, undrar jag? Det känns som om jag har noll koll på vad som går numera. Är hela tiden inne i min egen värld utan att alltid vara fullt medveten om vad som är “inne”.